JEGBORHER presenterer (proudly): Linn Hansén
Den svenske poeten Linn Hansén debuterte i fjor (altså 08) med samlingen Ta i trä på Pequod Press. Hansén er født i 1983, bor i Göteborg og er for noen av oss allerede et kjent navn fra Audiatur 2007, der hun deltok sammen med Kajsa Sundin under fellesnavnet SHARKS. Hansén er også medlem av kollektivet G=T=B=R=G, og alt dette skal vi komme tilbake til senere, når poeten selv skal få komme til orde. Først skal det imidlertid bare handle om denne lille grønne boken, som jeg tilfeldigvis fant da jeg sto og lette etter noe helt annet i Söderbokhandeln i Götgatan, Stockholm tidligere i høst, og som dessuten er en av de fineste diktbøkene jeg har lest på veldig lenge.
Diktene i debutsamlingen til Linn Hansén er formelt sett ikke delt inn i avdelinger, men likevel er noe av det første man legger merke til når man leser Ta i trä at tekstene rent typografisk skiller seg ut i tre ulike grupper: De første tekstene man møter er stilt opp som tradisjonelle, blokkjusterte prosastykker, mens en større bolk omtrent midtveis i samlingen har fått ujevn høyremarg. Den tredje gruppen, som er den som skiller seg tydeligst ut i forhold til resten av innholdet, er en skjødesløst formatert og tilsynelatende uredigert masse av tekst som flyter fritt inn og ut av — og forbi — arkene, slik at det ikke er mulig å lese noe av det som annet enn brutalt avklipte fragmenter. Fragmenter, skjønner vi etter hvert, av de diktene som utgjør de to andre gruppene i boken, der de altså fremstår som bearbeidet og fullt lesbare. Slik blir denne tekstmassen en slags alternativ stemme på siden av boken, en støyversjon av diktene, inspirert, tenker jeg, av den typen informasjonsstøy som ikke minst finnes på internett og i massemedia rundt oss for øvrig. Hvit støy, noise. Snø. Man kan spørre seg hva som er denne stemmens funksjon i boken, uten at det nødvendigvis er så interessant å svare på dette spørsmålet, til meg forteller den for eksempel noe om arbeidsprosessen i forkant av diktsamlingen, og noe om det store materialet som forvaltes i diktene til Hansén. For det er litt av et overflødighetshorn som finnes her, om man bare lytter etter, det er nesten som om man kan skimte et helt verk skjult inne i alle disse flimrende fragmentene, men at boken likevel har vært disiplinert nok til kun å hente ut et overkommelig utvalg for oss i første omgang. Det essensielle, kunne man kanskje kalle det, selv om jeg sitter med et inntrykk av at boken like godt kunne vært dobbelt så tjukk, uten at det ville gått ut over kvaliteten nevneverdig.
Det er altså dette utvalget som utgjør hoveddelen av boken, og som det skal handle om i det følgende. Geografisk plasserer diktene seg allerede fra første tekst i den sørsvenske byen Borås, der «äventyrsbadet» og «forskningsinstitutet» raskt står frem som to bærende og symboltunge elementer. Disse ligger vegg i vegg, men utover i samlingen er det som om disse veggene forsvinner, for begrepene «eventyr» og «forskning» glir over i hverandre. Tematisk dreier det seg mye om barn, og en stund også en del om hunder, og språket streber hele tiden mot en slags nøktern realisme i forsøket på å forstå og beskrive disse emnene — som om det faktisk lå en nitid forskning bak, og at de tekstene vi leser er rapporter basert på denne virksomheten. Innholdet i tekstene avslører imidlertid at det er forskning med helt andre premisser for og forståelser av virkeligheten det er snakk om, og det er akkurat her, i denne drakampen mellom form og innhold — forskning og eventyr, så å si — at det skjer noe spennende i Linn Hanséns diktning. Her er et eksempel:
I varje kommun finns en elcentral. Den ser till att barn får den näring de behöver och at luftfuktigheten regleras. Runtom centralen finns stora gräsmattor. Där kan barnen leka och sova och vänta på vintern. I vissa kommuner tvingas man skära ner på centralerna. Det är en tillfällig åtgärd och kommer ingen till skada. När snön kommer glömmer barnen att de ibland är olyckliga. De försvinner och är borta i veckor. Ingen vet vad de gör under den tiden.
(s. 28)
Inne i denne voksne og mer akademiske språkdrakten (eller: användarvänligt byråkratspråk, som en svensk kritiker kalte det) er det som om vi finner igjen nettopp barnets skamløse omgang med virkeligheten, barnets dønn alvorlige lek, dets grenseløse fantasi og den påståelige insisteringen på det irrasjonelle. Perspektivet forskyves imidlertid enda et hakk rundt når barnet gjøres til objektet for disse observasjonene, og etter en stund begynner jeg virkelig å lure på hvem det er sin stemme som snakker i disse diktene. Hvem sitt blikk er det, egentlig, som ser? Diktene gir seg ut for å forklare hvordan ting henger sammen, hvordan menneskenes handlingsmønster ser ut, hva som er normal atferd, men selv om empirien som ligger til grunn både er detaljert og stort sett fornuftig, er det som om selve slutningene likevel konsekvent blir feil, som om noe helt grunnleggende og uunnværlig er fraværende — et dikt som kan se ut som et forsøk på en veiledning for stell av barn, snakker for eksempel om barna som om de var planter, og selv om de objektive fakta kan være helt greie, slås man av den grunnleggende mangelen på innsikt i det menneskelige som nesten hele tiden ligger rundt diktene, som en utenomjordisk distanse man ikke får has på, og jeg tenker at den eneste forklaringen på dette må være at den som skriver disse tingene er en jævlig smart og lærd og dedikert alien.
Smart, fordi diktene til Hansén aldri slutter å føles relevante, eller viktige, til tross for alle disse nye og underlige vinklene ting sees fra. Vi som er mennesker, vi vet at barn ikke er noen ville, mystiske skapninger som vi skal passe oss for («När man kommer till en plats med många barn finns det olika saker man kan göra. Man kan ställa sig på avstånd och se på dem och vänta på att bli gammal. Om man tror att barnen är tama kan man försiktigt ge sig in i gruppen. Barn som reser sig hastigt eller har ojämn profil ska man inte gå för nära.» — s. 65), men diktene får meg likevel til å lytte konsentrert, fordi jeg tror på at det kan finnes mye å lære av å se verden på denne måten. La oss se på Jorden utenfra et øyeblikk: Er det nå så opplagt som vi liker å tro at det er de store, klossete, kranglende blant oss som er de klokeste, og ikke de små, harmoniske, lekende? Jeg får assosiasjoner til Radioheads «Subterranean Homesick Alien» fra OK Computer, der Thom Yorke synger: «And up above aliens hover / making home videos for the folks back home» — jeg får litt følelse av å se på en av disse videoene når jeg leser Ta i trä. Her er menneskene slik vi fremstår på Discovery Channel på Mars.
Det er selvfølgelig óg mye humor i denne boken, men aldri på en sånn måte at det går ut over alvoret i tekstene. Man kan smile over tekster som starter slik: «Vissa barn är allergiska mot eftermiddagar» eller påstander om at «Anställda i riksdagen kan ta sig via tunnlar under jorden från riksdagshuset till alla Stockholms gaycaféer», men samtidig er det tydelig at dette i bokens skrudde univers er helt adekvate påstander, at det faktisk er sånn og at det ikke ville falle boken inn å tvile på det. En del av disse prosalignende tekstene til Hansén får meg til å huske Ulf Karl Olov Nilsson og hans fine Block fra 2005, der det også utvises et ganske fritt syn på naturlovene, bl.a. i den fantastiske teksten «av misstag råkar jag döda dig … men vi har tur, du återuppstår», osv. Jeg husker dem med glede, for å si det sånn, og jeg tror — i fremtiden — at det også er på den måten jeg vil komme til å huske tekstene til Hansén, dersom noen senere skulle skrive noe annet som får meg til å tenke tilbake på dem. (Oppfordring, oppfordring.)
Men det finnes ikke noe dikter-«jag» i Linn Hanséns diktsamling, hadde jeg planlagt å skrive, helt til jeg oppdager at det ikke er riktig. For det finnes, om enn veldig godt skjult, et «jag». Men Ta i trä tilhører likevel ikke den veldig subjektfokuserte poesien som har vært dominerende, i alle fall i Norge, de siste hvormange årene. Hanséns poesi er i all hovedsak en veldig utoverregistrerende type poesi, der fortellerstemmen holder seg i bakgrunnen og er en diskret og distansert og disiplinert observatør. Men nettopp derfor blir det desto mer virkningsfullt når det i blant dukker opp setninger som: «Du stryker över min nervösa hud» (s. 41), så å si helt ut av det blå. Det er som om det lyriske subjektet bare stikker innom, plutselig, for å sjekke at du er der, og jeg tror ikke det hadde vært nødvendig, men kanskje gjør det likevel at diktene beholder en eller annen personlig nerve som ville vært litt mindre tydelig ellers:
När allting slutar fungera skriver du JAG ÄLSKAR DIG med tungan över köksbordet
(s. 51)
Dette med «jag» og ikke «jag», det bringer oss uansett straks over i tanken på Linn Hansén slik jeg først fikk høre om henne, som en del av kollektivet SHARKS (som bl.a. beskrives slik av poeten Athena Farrokhzad i audiaturkatalogen: När jag var barn lekte jag ofta ihop med Sharks. Det gick inte att lita på dem för fem öre, men vi brukade ha rätt så kul ihop). Hvordan forholder det seg med et lyrisk subjekt når man opptrer samlet utad? Motsatt av hva man skulle tro traff vi på et langt tydeligere «jag» i (den ypperlige) filmen Bonjour enfance, som var SHARKS’ bidrag til Audiatur 2007. «Hej ditt jävla subjekt,» heter det i en av filmens åpningslinjer, og senere svarer man både «Linn Hansén» og «Kajsa Sundin» når telefonen ringer. Vi får se hva svaret blir når jeg tar kontakt med Linn Hansén nå — først vil jeg høre litt om hvordan det er å være debutant i Sverige, og se om det er noen forskjell i forhold til å være det i Norge (man kan jo aldri vite). Senere skal vi snakke om andre ting, har jeg tenkt.
RFH: Hei, Linn Hansén. Du debuterte som forfatter med boken Ta i trä i fjor høst. (Gratulerer så mye på etterskudd!) Hvordan har det vært å debutere? Får man mye oppmerksomhet som debutant i Sverige? Og føler du at prosaforfattere behandles annerledes enn poeter, i mediene f.eks.?
LH: Hej, och tack. Min bok gavs ut på ett ganska litet förlag (Pequod Press) och hade inga större förväntningar på mottagandet av boken — utrymmet för debutanter på de mindre förlagen är väldigt ojämnt fördelat i Sverige, och jag hade svårt att tänka någonting kring det innan boken kom. Utifrån de förutsättningarna tycker jag att jag fått relativt mycket uppmärksamhet, och jag upplever att boken mottagits väl. Hur det ser ut för debutanter generellt har jag svårt att uttala mig om — eftersom jag är specifikt intresserad av den utgivningen letar jag mig ofta fram till vad som finns skrivet, vilket gör att jag möjligen har en föreställning om att den nyutgivna litteraturen syns mer än vad den i själva verket gör. Men min upplevelse är att de mindre förlagens utgivning i allt större utsträckning figurerar på kultursidorna (med en hel del undantag, förstås), vilket är rimligt då mycket av den intressantaste nya litteraturen i Sverige ges ut av mindre förlag. Jag tror också att andra sammanhang, såsom skrivarskolor, tidskrifter och poesiläsningar spelar roll för vilket mottagande man får som debutant.
RFH: Mindre forlag — mer oppmerksomhet, ja: Det høres jo ut som en flott regel! Men apropos dette med små forlag og store forlag — i Norge har det bare i løpet av det siste året vokst frem flere nye småforlag, der mye av den mest spennende litteraturen foregår — var det et bevisst valg av deg å gå til et lite forlag med manuset ditt? Jeg mener, tenkte du på det, sånn prinsipielt, at jeg vil være på et lite forlag fordi det er der det er mest spennende å være, eller er det mer tilfeldig at det ble sånn?
LH: Att jag hamnade på Pequod var till en början mer av en tillfällighet, men så här i efterhand är jag glad över att vara där istället för på ett av de större förlagen. Både för att jag har fått vara med på ett bra sätt i arbetet med boken, och för att det i Sverige finns ett antal sammanhang för småförlag som det känns värdefullt att vistas i. Jag tänker till exempel på mässor (textmässor som vänder sig till mindre aktörer har de senaste åren uppstått i ett antal städer), uppläsningskvällar, tidskriftsarrangemang osv. Mycket av det jag arbetat med senaste åren har på ett eller annat sätt kommit till genom, eller uppstått i, de sammanhangen.
RFH: I Norge brukes ordet «debutant» for hva det er verdt i markedsføringen av bøker, de store bokhandlene har egne hyller for debutantene, og de klistrer lapper på bøkene der det står «debutant». Det er jo fint, på mange måter, men samtidig blir det nesten litt sånn at «debutant» blir en egen sjanger, og man står i fare for å bli behandlet mer som «en av årets debutanter» enn som selvstendig, individuell forfatter. Journalistene har ferdigskrevne klisjéer for slikt, og det virker av og til litt for enkelt for dem å ty til disse. Uansett, det å være debutant gjør at man får oppmerksomhet man må regne med at man ellers ikke ville fått, bl.a. finnes det en del egne debutantkvelder der man får lese. Kjenner du igjen noe av dette fra Sverige? Har du hatt mye med de andre debutantene å gjøre?
LH: Jag känner igen upptagenheten vid debutanten, som till och från kan bli problematisk, samtidigt som jag tror att andra sorteringsmekanismer existerar bredvid den som sätter debutantetiketten — jag upplever inte att alla debutanter vistas i det fält du beskriver. Vilka som gör det går nog att koppla till diskussionen kring små och stora förlag, till hur förlagen lanserar sina författare och till i vilken grad man intresserar sig för texten respektive författaren. En ung debutant behandlas på ett annat sätt än en gammal, man talar på olika förlag i olika stor utsträckning om det förmodade fortsatta författarskapet, osv. Men visst finns det faror i att lägga för stor fokus på debutantskapet. Utöver att det förmodligen ofta genererar sämre läsningar av de enskilda texterna, så riskerar man att ställa de debuterande författarna emot varandra, trots att man i själva verket sysslar med mycket olikartade projekt. Jag har haft en hel del att göra med fjolårets (altså 2007, red. amn.) debutanter, men mindre med de som debuterade 2008 (samtidigt som jag). Vilket är en tillfällighet och beror på att jag känner och har arbetat ihop med, eller gått på skrivarskola tillsammans med, flera av de som debuterade 2007. De som debuterade samma år som jag har jag istället intresserat mig för via deras böcker, och recensioner av dem, utöver att vi mötts på läsningar och andra arrangemang.
RFH: Du har vært synlig i litterære kretser allerede før debuten, bl.a. som medlem av flere poesikollektiver. Kan du raskt fortelle litt om disse, jeg tenker på Sharks og G=T=B=R=G, hvordan opererer dere, hva gjør dere?
LH: Sharks är ett litterärt kollektiv som består av mig och författaren Kajsa Sundin. En av idéerna med Sharks är att vi tillsammans tar oss an tematiker och genrer som vi var för sig, i våra individuella författarskap, sällan närmar oss: stora troper såsom Barndomen eller Passion, och genrer som till exempel poesifilmen, ljudverket eller romanen. Ett sätt att vara lite storslagen ihop med någon annan, och en metod som är produktiv för oss. Rent praktiskt går det till så att vi ger oss själva en ram (ett begrepp, en form, ett uppdrag) att arbeta inuti eller kring, och sedan skriver vi tillsammans: antingen bredvid varandra med en dator som vi skickar fram och tillbaka, eller över internet (vi bor i olika städer). En annan av idéerna med Sharks är att vi inför nästan varje projekt tillfälligt utökar kollektivet med en eller flera inbjudna gäster som vi tror kan tillföra något, förändra eller utveckla vårt arbete på ett sätt vi är intresserade av. Vi har bland annat bjudit in videokonstnären Örjan Markusson och poeten och ljudkonstnären Pär Thörn.
G=T=B=R=G bygger på en delvis annan princip: det skrivande arbetet fungerar ungefär som i Sharks, men formen för texterna är en annan, liksom syftet. Dels har vi hittills nästan uteslutande skrivit text avsedd att framföras på scen, vilket påverkar dess format. Man märker en tydligare närvaro av något som skulle kunna sägas vara refränger, en viss typ av humor som vi upplever fungerar i ett sammanhang där publiken reagerar på texten direkt, texten skrivs utifrån en möjlig uppdelning mellan tre röster osv. Jag har egentligen aldrig tidigare intresserat mig för scenen som litteraturens plats, men i det här projektet finns ingångar som känns relevant för oss att utforska. (Även med Sharks undersöker vi framträdandet/framförandet, men där oftast genom andra medier, eller med andra hjälpmedel än de egna kropparna.) Dessutom har G=T=B=R=G en, till synes, snävare tematik. Vi arbetar med föreställningar om staden Göteborg (allt från den goa västkusten med dess räkfrossor och hejiga humör till industristaden Göteborg med en patriarkal, vit och heterosexuell organisering), och försöker att närma oss dessa föreställningar på olika sätt. Göteborg är en stad som vi alla tre (jag, Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar) har en nära relation till — och därmed ett antal nostalgier, egna idéer, romantiker kring — och samtidigt en stad vi fortfarande undrar och förvånas över, och ofta ställer oss kritiska till.
Det kollektiva skrivandet framställs ofta som ett sidoprojekt till det egna; boken, författarskapet. Jag tänker mig snarare att de olika sätten att arbeta i lika utsträckning påverkar, stör och är en förutsättning för varandra.
RFH: Navnet G=T=B=R=G gir naturligvis assosiasjoner til L=A=N=G=U=A=G=E, magasinet som også ga navn til en avant garde-retning rundt disse såkalte languagepoetene i USA på slutten av 60-tallet. Slik jeg har forstått det er Lars Mikael Raattamaa en av de svenske poetene som tydeligst har latt seg påvirke av disse, der han bl.a. skriver om poesien som kommunikasjonskritikk. Jeg tenker også på den franske bevegelsen OULIPO (verksted for eksperimentell litteratur), som forøvrig også var tema under Audiatur 07, representert av en sprett levende Jacques Roubaud. Har dere, både Sharks og G=T=B=R=G, noen forbilder sånn sett? Eller er litteraturteori noe dere ikke forholder dere til?
LH: Både Sharks och G=T=B=R=G tycker om Lars-Mikael Raattamaa, men vi står nog i ett ganska oformulerat förhållande till de traditioner som inbegriper till exempel L=A=N=G=U=A=G=E och OULIPO. Vi har, i båda kollektiven, intresserat oss för okunskap som metod, vilket förstås inte innebär att vi inte påverkats av litteraturhistorien, utan kanske snarare att man försöker närma sig eventuella förebilder/berättelser/traditioner från ett annat håll. När Sharks skrev pjäsen Inomhus kan allt bli tydligt/Utomhus är passionen sa hon — som delvis bygger på berättelsen om Tristan och Isolde — valde vi att läsa ett referat av berättelsen, skrivet av en högstadieelev, istället för att läsa verket. Funktionerna av ett sådant arbetssätt är flera, och inte alltid oproblematiska, men jag tänker att det i bästa fall säger någonting om produktionen av kunskap och litteratur och sammanhang, gör någonting med läsandet, eller blir roligt eller sorgligt. Vi använder oss överlag mycket av google, av den information som ligger allra närmast ytan och är fragmentarisk men skenbart enkel. Men Sharks har också nyligen läst en kollektivroman skriven på 60-talet (som heter Bröderna Casey och är skriven av pseudonymen Peter Husberg), och haft väldigt roligt med den. Den har också fått oss att vilja utforska det kollektiva skrivandets tradition mer noggrant än vi tidigare gjort. Vilket kanske gör att okunskap i kombination med nyfikenhet kan sägas vara en del av Sharks metod. Vad gäller likhetstecknen i namnet G=T=B=R=G har vi istället valt att vara medvetet historielösa och säga att det är spårvagnsräls som går genom bokstäverna.
RFH: Boken din, Ta i trä, karakteriseres bl.a. av et nesten totalt fravær av et lyrisk «jag». Diktene fortelles av en stemme som i stor grad fremstår gåtefull, og, tenker jeg, som like gjerne kunne snakke på vegne av et kollektiv. I tekstene til Sharks, derimot, er subjektet mye tydeligere tilstede — bl.a. i tekstene til filmen Bonjour enfance. Hva er dine tanker rundt dette — er det tryggere å skrive «jag» når det står flere forfattere bak enn når man er alene om å ha navnet sitt på omslaget?
LH: Det verkar det som att det, snarare än en text som splittras genom två röster, i Sharks texter ofta uppstår ett mer enhetligt subjekt än det vi var för sig skriver fram. Kanske hänger det ihop med att Sharks hittar röst och språk i ett läge som varken är mitt eller Kajsas — eller en blandning utav våra två — utan som bara uppstår i just det arbetet. I Bonjour Enfance tänker jag att det som sägs är poetiskt spretigt, men att en viss ton kanske ändå håller samman texten. Den kollektiva textens jag sätter någonting på spel just genom att titulera sig som ett «jag», det sätter — medvetet eller ej — tanken om det avgränsade och enskilda subjektet på svaj, och ställer frågor kring författaren: som avsändare och upphovsman, i relation till läsaren/publiken, till röst och enhet och ansvar. Frågor som förstås har ställts av litteraturen otaliga gånger förut, men som ändå — uppenbarligen — känns relevanta att ställa igen. Vad gäller min egen bok, så har jag bland annat intresserat mig för den auktoritära rösten — den offentliga, opersonliga, förmodat neutrala — och försökt undersöka vilken typ av utsagor den kan förmedla. Vilka sanningar som kan produceras eller tänkas genom den rösten, och hur/om det går att skriva in sorg eller humor i den typen av tal. Jag tror inte att det handlar om trygghet så mycket som vad man är intresserad av att poesin ska göra för någonting: jag hittar sällan produktiva vägar till skrivandet genom det lyriska jaget. Däremot genom att använda informationens form för att undersöka företeelser eller språk, genom att prova vad som är dramatiskt och vad som möjligen inte är det.
04.01.09